Hjärnspöken

Jag kan tycka att jag är värd en klapp på axeln för allt hårt slit jag har gjort på mitt jobb de senaste 2 åren bara för att kunna köpa min egna häst. Jag har tillåtit mig själv ändå att bara vara, inte jobba sönder mig utan lagom, lägga pengar på saker jag vill. Som typ nya ridstövlar, en resa osv. Jag har ändå varit bra på att unna mig sånt som jag känner att jag kan behöva, men jag har också varit duktig med att spara. Jag har verkligen inte spara hela lönen utan har haft utgifter som vem som helst och såklart haft lite över för nöjen men jag har haft ett mål som jag nu är väldigt när att ta - att köpa häst. Det känns helt underbart och coolt att jag har och ska göra detta på helt egna ben med stöd och inputs av folk jag litar på såklart. Jag är nära nu. Det tar tid, men jag är nära.


Men det jag känner varje gång en häst jag känner att jag inte passar med vid provridningar är en frustration. Man vill ju bara hitta DEN hästen nu. Och den största frustrationen jag har mött är att även fast jag har min ganska höga budget ändå, för att ha kämpat själv i 2 år, så märks det att man ändå ser hästarna som är dyrare. Man liksom känner frustrationen av att inte räcka till typ. Man ser folk som får/köper Grand prix- hästar eller talangfulla unghästar eller läromästare och jag avundas av det. Jag önskar jag kunde det men det kan jag ju inte. 

Så vart sätter jag stopp för min frustration.. Jag måste ju ändå kunna hitta någon bra för min budget, kanske bara väldigt svårt att hitta men hästen borde finnas där. Vill känna: "men det är klart att det är denna". Det är ju bara irriterande att vilja så mycket men ha ekonomiska begränsningar. Fast vem säger att det inte går ändå? Ingen och alla, typ. Jag letar ju bara efter en "hobbyhäst eller familjehäst", i vissa ögon. Nej, det gör jag inte. Det är inte där jag vill vara, men det ska gå ändå. Det bara måste. Det är bara den känslan ibland av att man känner en rädsla av att inte lyckas dit man drömmer.

Samtidigt läste man om Nellie berntssons EM-situation och känner sig hopplös ändå. Hårt jobb är det som krävs säger vissa. Men om det ändå i slutändan handlar om vem som har mest pengar, vad är då jag här och försöker då? Den fighten kommer inte jag vinna. Men det är ju självklart skillnad på dressyr och hoppningen och jag tror fortfarande på att det ska räcka med hårt jobb, jag måste bara hoppas på det. Hur jag ska 'jobba hårt' dit, det är någonting jag fortfarande inte alls vet hur jag ska göra eller har listat ut vart vägen dit är. Ser väl olika ut för alla helt enkelt, måste hitta en egen väg. Det har med framtiden att göra, och allt med framtiden ger mig bara ångest för jag försöker pussla ihop den tills hjärnan kokar över. 

Osammanhängande text - verkligen. Men min hjärna är så här varje dag. Tankar på framtiden, hur allt kommer att lösa sig. Vad jag kommer åstadkomma med. Hur jag kommer leva. Vad jag ska jobba med. Hur allting kommer lösa sig. Men det blir nog bra.

Till dem som går igenom samma sak.

Åsiktsinlägg - sporrar och spön

Hej! Jag stal ännu en idé från Karro så nu ska jag skriva om sporrar och spön. Okej, så en än gång så är det någonting som folk stör sig på väldigt mycket. Och som jag sa i bett-inlägget så står jag för att ryttaren väljer själva om det behövs eller inte på den hästen den sitter på, dock bara för att man ha det ska man inte vara jätteelak. Man har sporrar och spö för att förstärka hjälperna framåt, och ibland måste man nog ta i lite och kanske säga åt hästen, men det betyder inte att man ska vara elak och inte berömma hästen sen när den gör rätt eller vara lite empatisk med hästen och det kanske kan räcka med det som redan har gjorts. 
 
Jag själv rider väldigt väldigt väldigt sällan med sporrar, jag rider aldrig med sporrar på Prado, aldrig. Och jag har aldrig gjort det heller och känner inget behov av att göra det på han då jag lyckas väldigt bra ett L:B1 program utann spö och sporrar på 73 %. När jag tävlade Magic så hade jag sporrar på tävlingen, för att jag skulle få fram han för jag visste att han kunde "dö" lite på banan. Sen när jag tävlade Simson så hade jag alltid det för att han var en mästare på seghet och att "dö". Men när jag började rida Prado, vilket var nästan precis när han kom vid 4-års ålder och inte kunde någonting, så slutade jag att rida med sporrar helt. Nu rider jag aldrig med sporrar. Dock så hade jag sporrar när jag red Pärla någon lektion för några veckor sedan, och när jag tävlade Magic. Men annars har jag inte gjort det på flera år faktiskt. Jag rider på de flesta hästar med spö, för jag tycker om det mest och med Prado rider jag alltid med spö, men det är inte alls ofta jag använder det. Det kan vara bra att hjälpa han när han är unghäst (han är dock inte så liten längre :( ) att lära han olika hjälper och övningar och det är bra att förstärka skänkeln med. 
 
När jag, någon gång i framtiden, skaffar en ungponny för egen utbildning tänker inte jag ha sporrar på den från början, kanske inte i fortsättning heller med bra grundträning. För när dom i tidig ålder lär sig att gå fram för skänkeln (framåtbjudning är det viktigaste på unghäst) så behövs inte sporrar, det är just det som är på Prado är bra på. Han har fått en jättebra grund i sin utblidning så han har blivit utbildad att han ska fram och därför så rider jag bara han med skänkeln nästan. Kan skriva ett inlägg sen som är om hur Prado är! Som sagt, alla väljer vad de trivs bäst med, jag trivs bäst med spö och Karro tror jag trivs bäst med sporrar, och det som passar hästen bäst. Såklart måste man bete sig rätt med sporrar och spön, därför tycker jag att det är bra att domare säger till om någon spöar sin häst för mycket. Synd att det kanske finns de som spöar på träningar och så också helt utan anledning, vilket är synd och tråkigt! 
 
.
Jag och världens bästa Simson, sommaren 2011. Utan sporrar ;-)

Min åsikt om bett

Hej! Karro verkar ju ha koll på roliga inlägg, så jag tror jag tar lite rubriker av henne och gör lite inlägg om det. Nu tänkte jag skriva lite om bett, eftersom att folk verkar bry sig om det väldigt mycket. Jag bryr mig inte så mycket om det. Men dock så kan jag tänka om jag ser typ en häst i världscupen som rids på vanligt tränsbett att det är sjukt gulligt. Typ "åh titta hästen rids med tränsbett, vad gulligt!" men bara för att jag säger så så är det inte på de ryttarna som använder starkare bett att "alltså jag fattar inte hur man kan använda så starkt bett!". Jag tänker så för att jag inte känner hästen alls. Jag tycker at man inte ska döma liksom på folk som använder starka bett på direkten efter att typ ha sett den på banan, för man får ingen inblick på hur hästen är och man känner inte hästen.
 
Det är dock e helt annan sak om någon använder bettet fel. Att man rycker eller är hård i munnen är alla någon gång, man kan inte riktigt säga att man alltid är mjuk för ibland blir det så att man är hårdare. Men oftast kommer man på det. Dock så kan man säga att man rider mjukt, men det är generellt sätt. Man kan vara lika hård och ryckig i munnen med ett tränsbett, som hackamoore, som pessoa. Det är sättet man behandlar hästen och bettet på som avgör. Kortfattat så tycker jag att man avgör helt själv (precis samma åsikt som Karro) vad sin häst ska ha för bett och vad för bett som behövs utifrån behov och personlighet. Men man bör rida mjukt i handen, men alla rycker och kan slita någon gång och man kan ha sina förklaringar för det. T.ex. Prado blir pigg (läs: kan bli explosiv) på tävlingar, då är det väl klart att jag sitter och håller i lite extra hårt för att han inte ska sticka (han har nämligen en tendens att bli "rädd", så om jag inte håller så kan han sticka några meter). Men det är helt hur man rider på det och vad hästen har för behov. 
 
 
Det här är Angelica Augustsson och Mic Mac som vi har sett i världscupen, om någon bara skulle döma på den här bilden så skulle alla säga att hon är hård i handen, hästen trivs inte och hon bara drar i munnen. Visst, om man titta på en bild som är tagen på 1/1000 sekund så skulle nog vem som helst säga det. Men om man har sett henne live eller på tv när hon tävlar skulle jag säga att hon rider så mjukt. Visst, hon har ett skarpare bett men som det ser ut som så behövs det eftersom att Mic Mac är väldigt pigg och hon behöver det bettet för att kunna korta upp han. Men hon rider sjukt mjukt och jag tycker hon rider väldigt bra! 
 
 
Roffe rider däremot med tränsbett på de flesta har jag sett, dock tror jag inte att han gjorde det på Ninja, men det är som sagt gulligt och även fast han har tränsbett så rider han så mjukt, han är nog den ryttare som jag tycker rider mjukaste av allihopa! Det här kanske blev ett väldigt luddigt inlägg, men hoppas ni förstod vad jag menade! :)
Tidigare inlägg
RSS 2.0