Hjärnspöken

Jag kan tycka att jag är värd en klapp på axeln för allt hårt slit jag har gjort på mitt jobb de senaste 2 åren bara för att kunna köpa min egna häst. Jag har tillåtit mig själv ändå att bara vara, inte jobba sönder mig utan lagom, lägga pengar på saker jag vill. Som typ nya ridstövlar, en resa osv. Jag har ändå varit bra på att unna mig sånt som jag känner att jag kan behöva, men jag har också varit duktig med att spara. Jag har verkligen inte spara hela lönen utan har haft utgifter som vem som helst och såklart haft lite över för nöjen men jag har haft ett mål som jag nu är väldigt när att ta - att köpa häst. Det känns helt underbart och coolt att jag har och ska göra detta på helt egna ben med stöd och inputs av folk jag litar på såklart. Jag är nära nu. Det tar tid, men jag är nära.


Men det jag känner varje gång en häst jag känner att jag inte passar med vid provridningar är en frustration. Man vill ju bara hitta DEN hästen nu. Och den största frustrationen jag har mött är att även fast jag har min ganska höga budget ändå, för att ha kämpat själv i 2 år, så märks det att man ändå ser hästarna som är dyrare. Man liksom känner frustrationen av att inte räcka till typ. Man ser folk som får/köper Grand prix- hästar eller talangfulla unghästar eller läromästare och jag avundas av det. Jag önskar jag kunde det men det kan jag ju inte. 

Så vart sätter jag stopp för min frustration.. Jag måste ju ändå kunna hitta någon bra för min budget, kanske bara väldigt svårt att hitta men hästen borde finnas där. Vill känna: "men det är klart att det är denna". Det är ju bara irriterande att vilja så mycket men ha ekonomiska begränsningar. Fast vem säger att det inte går ändå? Ingen och alla, typ. Jag letar ju bara efter en "hobbyhäst eller familjehäst", i vissa ögon. Nej, det gör jag inte. Det är inte där jag vill vara, men det ska gå ändå. Det bara måste. Det är bara den känslan ibland av att man känner en rädsla av att inte lyckas dit man drömmer.

Samtidigt läste man om Nellie berntssons EM-situation och känner sig hopplös ändå. Hårt jobb är det som krävs säger vissa. Men om det ändå i slutändan handlar om vem som har mest pengar, vad är då jag här och försöker då? Den fighten kommer inte jag vinna. Men det är ju självklart skillnad på dressyr och hoppningen och jag tror fortfarande på att det ska räcka med hårt jobb, jag måste bara hoppas på det. Hur jag ska 'jobba hårt' dit, det är någonting jag fortfarande inte alls vet hur jag ska göra eller har listat ut vart vägen dit är. Ser väl olika ut för alla helt enkelt, måste hitta en egen väg. Det har med framtiden att göra, och allt med framtiden ger mig bara ångest för jag försöker pussla ihop den tills hjärnan kokar över. 

Osammanhängande text - verkligen. Men min hjärna är så här varje dag. Tankar på framtiden, hur allt kommer att lösa sig. Vad jag kommer åstadkomma med. Hur jag kommer leva. Vad jag ska jobba med. Hur allting kommer lösa sig. Men det blir nog bra.

Till dem som går igenom samma sak.

Tidigare inlägg
RSS 2.0